Skånederby får mig att må skönt dåligt

Redan när jag vaknar på morgonen känns det att något är annorlunda med den här dagen. Jag yrar runt i min lägenhet utan varken mål eller mening. Jag mår lite skönt dåligt, förväntningar och förhoppningar blandas med ängslan och oro. Om ett antal timmar är det Skånederby, en föreställning som antingen resulterar i välförtjänt revansch för HIF eller ännu ett fruktansvärt bittert nederlag.

Dagen sniglar sig fram, ungefär varannan människa jag stöter på pratar om derbyt. Vad kommer Henkes frånvaro betyda? Kan Granqvist och Björck få stopp på Johansson och Junior som gjort otäckt många mål sedan de värvades i somras? Har MFF:s stabbiga backlinje någon chans mot vindsnabbe Luton? Är ”kapsyl-Jari” lika het som innan han blev ögonskadad av sin egen sportchef? Klarar unge Mariga trycket på mitten och vad kan Baxters ankomst bära för frukt?

Frågorna är många och svaren dubbelt så många.

Med en och en halv timme kvar till matchstart sätter jag mig i bilen tillsammans med min flickvän. Vi svänger in och tar varsin hamburgare men på något sätt är det inte lika gott som det brukar vara. Kroppen vill jubla, inte äta. Tillbaka i bilen knäpper jag på radion för att höra någon form av förhandssnack men det pratas bara om någon fånig valdebatt. Med mindre än en timme till avspark skiter jag fullständigt i Persson och Reinfeldt och alla andra, namnen som cirkulerar i mitt huvud är Jakobsson, Stefanidis, Shelton och några till. Larsson, varför är inte Larsson med, så farlig var väl ändå inte den där knuffen. Det hade känts lite tryggare om Larsson varit med.

En halvtimme kvar. Bara en kort promenad skiljer mig från Olympias vackra läktare och nu börjar pulsen stiga på allvar. I stort sett varenda människa skyltar på något sätt med vilket lag de håller på, det är tröjor, flaggor, halsdukar, kepsar, slipsnålar och jag vet inte allt. De flesta går i rött och blått men ett fåtal har spökat ut sig med produkter i den där andra gräsliga färgen.

Jag tar mig igenom alla dofter av kaffe och korv, slår mig ner på min plats, häller ner lite mineralvatten i den torra strupen, lägger in en välpackad snus och inväntar spelarnas inträde.

Matchen är äntligen igång. Lite hopp, lite förtvivlan, mycket förtvivlan, paus, hopp, mycket hopp, lite förtvivlan, enormt mycket hopp, en gnagande oro och sen överväldigande lycka!

När jag går tillbaka till bilen mår jag som en prins. Pulsen sjunker, axlarna glider ner till den position de brukar befinna sig i, intrycken snurrar runt i huvudet och den mörka, lite småkyliga, höstluften har sällan känts klarare.

Det ska bli skönt att komma hem och slå på TV:n, skönt att somna och skönt att vakna upp till den dag som är dagen efter den dag då HIF äntligen spöade MFF.